Vårkänslor....
Äntligen fredag!!
Vad skönt det är när veckan går mot sitt slut och man vet att man har en ledig helg framför sig!!
Philip har också börjat att piggna till, han den lilla stackaren har fått öroninflammation,
han har lidigt något fruktansvärt den lilla plutten när det har värkt hål o hans öron, man känner sig så hjälplös när man ser hur ont han har, man gör så gott man kan med alvedon, kärlek och myspys, 2 nätter har jag och Philip legat på soffan,Philip med en stor halsduk runt öronen och mamma med ögonen som gått i kors av trötthet, och tittat på Pippi långstrump. Mycket sömn har det inte blivit.
Vi fick tjata och till och med bli riktigt arga för att få en tid ner till vårdcentralen, de var så underbemannade där nere så det var inte att tänka på att få någon tid för öroninflammation sa de......men man ska inte ge sig. på eftermiddagen fick vi iallafall en tid, de visade sig att Philip hade dubbelsidig öroninflammation , så nu äter han penicilin, o tur var väl det, en natt till med den värken i hans små öron hade vi inte fixat.
Nu är det iallafall fredag och vårkänslorna spirar!!
Det är ju vår ute!! Helt otroligt, det är ju fortfarande februari.
29 Februari idag, alltså är det skottdagen.
Det innebär ju att det är fritt fram för oss tjejer att fria idag....hhmmm...
Ikväll ska vi myspysa med god mat och massor godis i tv soffan..
Hoppas vårkänslorna infunnit sig hos er oxå.....puss puss
Gurkan......
Igår klantade jag till det lite!!
Jag svalde en alldeles för stor gurkbit!! Det är absolut förbjudet att svälja stora bitar när man gjort en GBP.
Det är vissa passager på tarmen som inte är så stora efter att man har opererat om i magen.
Och naturligtvis så fastnade denna gurkbit!! Och det är inte skönt, det gör jätteont!!
Men jag hade tur den här gången, efter att ha druckit stora mängder vatten så lossnade den till slut!
Jag kommer ihåg när jag låg på sjukhuset så var det en tjej där som hade svalt en förstor korvbit, och den lossnade inte, så då fick de gå ner med en "gripklo" och plocka upp den lilla korvbiten, jag kommer ihåg hur hon såg ut i ansiktet när hon kom tillbaka till salen, hon var vit i ansiktet!..det var det äckligaste hon hade varit med om sa hon!
Så jag blev glad när jag märkte att min gurkbit inte satt fast längre!!
Så i fortsättningen ska jag tugga, tugga, tugga innan jag sväljer!!!!
Idag har vi varit duktiga och tränat igen, Lena ,Vickan och jag!!
Men min ork fanns inte riktigt där idag som den brukar, så de sista 20 minuterna tillbringade jag i solariet istället, det var skönt!!
Efter det shoppade vi lite,sen Lunchade vi på Café Gusto, Mums!! Deras Lasagne med kyckling och pesto är bland det godaste jag ätit ,så har ni inte provat det så har ni missat något!!
Nu är vi nyss hemkomna från bågskyttebanan, mina småkillar har provat på att skjuta pilbåge ikväll, de tyckte det var jättekul så nästa tisdag bär det av dit igen. Philip är i minsta laget, pilbågen är nästan större än honom, men han fixade det utmärkt grabben!
Dax att sova snart, en ny dag i morgon att ta tag i.....
Sov så gott alla sötnosar!! det ska jag göra!!
Söndag morgon.......
Kl 06.00 slog jag upp ögonen imorse...suck... jag fåår ju sova hur länge jag vill idag!!Men nej då, hur jag än försökte somna om så var det hopplöst...ögonen ville inte vara stängda o sova helt enkelt...jaha då var det väl bara till att gå upp då. Så nu har jag hamnat här framför datorn och tänkte att jag skulle skriva några rader..
Jag kom hem sent i natt, hade varit hos en kompis och ätit god mat och så tittade vi på melodifestivalen.....Mycket trevligt!!! Tack för en trevlig kväll vännen!! Gillar dig skarpt..det vet du!! Puss på dig!!
Så lite sömn nu på morgonen hade inte varit så tokigt!
Men hur röstar svenska folket igentligen på melodifestivalen?????
Hur kunde bara Frida gå vidare?? Eller är det bara jag som inte hänger med i svängen...Nej Frida var inget bra tycker jag!!
Men BVO var ju helt rätt!! och det är ju inte så tokigt att vila ögonen på på han som sjunger i BVO, obs det är inte Alexander Bard jag talar om nu..hi hi hi.
Idag ska jag till gymmet igen, jag o Vickan var där en sväng igår också! jag känner mig riktigt duktig nu!! Måste ligga i hårt nu innan jag ska på återkontroll på sjukhuset. Ska man bli fin får man lida pin...men , det är ju såå kul att träna!
En långpromenad tänkte jag hinna med också, det skulle ju bli 10-15 gr varmt idag...hmm....men än lyser solen med sin frånvaro!
Ny vecka i morgon...härlig vecka!!, det är min barnvecka, saknaden är stor de veckorna som barnen inte är hos mig!!
Mamma älskar er!! Mina små änglar!!
Nu börjar ögonen bli lite trötta...vem vet, det kanske blir lite sömn till....
Ha det gott alla mina vänner!!
Puss
Ugglor i mossen........
Det ska bli riktigt kul att få åka dit och få träffa dom som jobbar där igen.
Jag ska passa på att gå upp på avd 12 och hälsa på mina gamla sköterskor, hoppas det jobbar några som var där när jag låg där!
Det ska verkligen bli riktigt trevligt att besöka sjukhuset igen!!!
Det är ett år sedan jag var där sist på 1 års kontroll, och det har hänt lite på vågen sedan dess!
Nu har jag gått ner 63 kilo, men det är några kg kvar som jag kämpar med.....så imorgon bitti blir det gymmet!!
Pratade med min mamma på telefonen förut, hon hade varit och lunchat med min bror, och när de kommer ut från restaurangen så stöter de ihop med Magnus Uggla!!!!......mamma blev minst sagt förvånad, inte räknade hon med att han ska "luncha" i lilla Mjölby!! Det var nära att hon vände om för att gå in och "dricka kaffe på maten"...men min bror lyckades avstyra henne att göra det....lilla mamsen!!!! *ler*
Tack o hej..leverpastej..blir det nog till frukost i morgon..måste variera ostmackan.......Mallafrallan....
13 Juli!!!!!!!
Jag blev av med svampen i blodet, och jag började så sakta att bli bättre!!
Efter att jag kom tillbaka från intensiven så behövde jag bara vara kvar på sjukhuset i 9 dagar!!
Den 12 Juli blev jag äntligen slangfri!! det var så skönt att bli av med CVK:n som satt i halsen.
Jag behövde inte längre få något dropp!!! Det var sååå skönt!
Den 13 Juli var det dags!!!!! Jag skulle bli utskriven från sjukhuset!
Anders och Philip hade kommit till sjukhuset tidigt på morgonen den dagen jag skulle skrivas ut!
Det drog ut lite på tiden, vi väntade på att min läkare skulle komma, men han hade fullt upp med att operera, det slutade med att vi fick åka hem utan att ha pratat med honom, det kom en annan läkare och skrev ut mig,
men framåt eftermiddagen blev det iallafall dax att åka.
Det blev kramkalas med alla sköterskor på avdelningen....Deras Empati som de visade mig kommer jag aldrig att glömma....de är verkligen rätt människor på rätt plats.
De fanns alltid där för mig när jag var ledsen och hade det jobbigt.
De kommer för alltid finnas i mitt minne!!
Känslan jag hade när jag gick ut från sjukhuset är mäktig!! Att veta att jag åkte därifrån utan att behöva åka tillbaka efter ett par dagars permission.
Jag kommer ihåg att jag grät av lycka större delen av vägen mellan Norrköping och Mjölby.
När jag kom hem kom min familj och hälsade mig välkommen hem det var sååååå skönt att vara hemma!!!
Jag var fortfarande väldigt matt och trött, men jag repade mig ganska fort!
Det här var min resa efter att jag gjorde min Gastric Bypass operation!
Jag vet att det är massor av personer som har gjort gastric Bypass efter mig utan att ha fått några som helst komplikationer.....Jag hade otur!!!!
Till er alla som var med och stöttade mig under den här tiden...Ni vet vilka ni är!!! Ni är obytbara!!!!! Vad gjorde jag utan er!!!!
Kärlek till alla mina skyddsänglar.....!!
Underbara människor....
Jag måste åter igen få säga att min kärnfamilj är värd guld för mig!!
Nu var det ju verkligen sommar. Hade allt varit som vanligt så hade vi varit i full gång med att planera semestern, men så var ju nu inte fallet, Jag var "halvdöd" i Norrköping och Anders "halvdöd" hemma och även i mellanåt på sjukhuset i Motala.
Så för barnen var det verkligen tur att mina kära systrar Lena och Linda tog med sig barnen och åkte och badade och gjorde olika endagsutflyckter med dem.
Mina föräldrar tog med sig barnen till Gränna och tittade på polkagristillverkning och köpte polkagrisar i mängder.
Lena och hennes familj åkte till Öland på semester, då tog de med sig Johan.
Jag kommer ihåg att Johan var så glad över att få följa med till Öland, han berättade att de hade badat, spelat minigolf, varit på Djur & Nöjesparken m.m m.m....
Johan handlade en semestergåva till mig när han var på öland, den kommer alltid vara ett kärt minne för mig, det är en nallebjörn som har en blå tröja på sig som det står KRYA PÅ DIG på.
Jag kommer aldrig glömma den stunden, när Johan kom med nallen till mig på sjukhuset, det var en stund då vi bara satt och grät tillsammans, Johan sa, hoppas du blir frisk snart mamma.......
Barnen bodde även i perioder hemma hos Lena under den här tiden.
Jag är så glad för barnens skull att de hade min kärnfamilj under den här tiden!! De såg till att allt blev lite lättare för dem när allt var som det var. JAG ÄLSKAR ER!!!!!!!!!!
BLODFÖRGIFTNING
Juli månad hade nu börjat.
Det var otroligt varmt inne på sjukhuset!!
Mina nära kom var och varannan dag och hälsade på mig, Lena brukade dra ut mig i en rullstol så jag skulle få lite sol på näsan. Vi satt ute och njöt av solen och åt glass.
Vid ett annat tillfälle när Anders och barnen var och hälsade på, det var jättevarmt ute, kändes som minst 40 gr!! ..så bestämde vi oss för att utforska sjukhusområdet lite..jag satte mig i en rullstol och anders och barnen började att traska med mig runt sjukhuset,,,vi kom på att Vrinnevi är JÄTTESTORT!!...jag trodde aldrig vi skulle komma runt! Anders stackarn, hade fått tag på en rullstol med hårda plasthjul istället för gummi hjul med luft i.... han fick verkligen kämpa för att dra mig framåt, mycket uppförsbackar var det ju oxå....(jag gick i de värsta backarna) jag var ju ingen "lättviktare" heller.....:) Oh vad han slet...han var svimfärdig när vi väl kom fram....
han mådde ju inte så bra själv stackarn.....
Jag fick otroligt mycket mediciner inpumpat i mig under hela tiden jag var sjukhuset.
Varje dag fick jag antibiotica med dropp 4 ggr.
Jag fick blod vid flera tillfällen för att mina prover var så dåliga.
Jag fick i mig så lite näring,så mina prover visade även att jag var undernärd.
Så jag fick även näringsdropp flera ggr per dag.
En dag när Anders och barnen var på besök, så kände jag mig extra febrig, jag frossade och mådde jätte dåligt.
Febern steg med en rasande fart, jag sa till Anders att han fick åka hem med barnen, jag ville inte att de skulle se mig så dålig!
Febern steg från 38 gr till 41 gr på bara någon timma.
Läkarna beslutade att jag skulle förflyttas till IVA,
Jag kommer ihåg att jag var så kissnödig, men när jag försökte ta mig till toaletten så kunde jag inte stödja på benen, det slutade med att de fick sätta en kateter på mig.
De gjorde en massa prover på mig, jag fick även åka till röntgen och göra en datortomografi, det är ett under att de kunde få några bra bilder....jag låg och frossade så jag hoppade.
Det visade sig att jag hade fått svamp i blodet så jag hade fått blodförgiftning!
När febern började närma sig 41,5 sa de att nu måste vi få ner tempen annars kan det gå illa!!
De tog av mig alla kläder, öppnade alla fönster, det var mitt i natten nu så det var kyligt ute, och så hämtade de fläktar som de ställde runt mig, de lyckades, febern gick ner så pass mycket så det var inte fara för livet nu....
På morgonen dagen efter hände det.....
Jag låg som vanligt i min säng, en sjuksköterska stod bredvid mig och kollade så allt var ok, när han var på väg ut så märkte jag att det svartnade för ögonen...... jag kommer ihåg att jag sa till han att: nu svartnar det! jag hörde att det tutade och "skrek" i alla apparater jag var kopplad till och jag hörde att sjuksköterskan ropade något och svor!sen minns jag inget mer!!! jag vaknade några minuter senare, då stod det 7 personer och tittade ner på mig! Jag frågade vad som hände, de svarade ditt hjärta stannade!! då höll det på att stanna igen! Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte, jaha det är nu jag ska dö och begravas!! de hade gjort hjärt massage genom att trycka på bröstkorgen, det var stora gubbar som stod bredvid mig så det var tur att de inte lyckades bryta något revben på mig, det var väldigt smärtsamt efter.
Det visade sig sen att hjärtat hade inte stannat!! det hade rusat!! Jag hade fått något läkemedel som jag inte tålde och det slutade med att jag fick en hjärtrusning! det slog med 260 slag i minuten, när det slår så fort så hinner inte syret i kroppen åka igenom hjärtat så jag fick syrebrist i hjärnan, det var därför jag svimmade.
Jag ringde och berättade vad som hade hänt för Anders och mina föräldrar.
Anders slängde sig i bilen på en gång och kom in till mig, han sa att det har aldirig gått så långsamt att ta sig till Norrköping, han trodde aldrig han skulle komma fram......Du vet Anders att det betydde väldigt mycket för mig att du fanns hos mig när allt var så jobbigt!!
Jag vet att jag sa till min mamma att hon fick inte berätta för Lena vad som hade hänt, eftersom hon var på öland på semester, jag vet, att hade hon hört vad som hade hänt så hade hon avslutat sin semester omgående och åkt till mig på sjukhuset för att stötta mig.
Lena, min Lena.....hon behövde verkligen sin semester, få koppla av från allt elende, om det var någon som inte "slarvade" :) med att komma och hälsa på mig så ver det hon!!
Men hur det nu var så kom det fram till Lena vad som hade hänt...det kom en sköterska till mig med en telefon i handen och sa att: jag tror att det är din syster i telefonen.....Jag hörde själv först inte att det var hon, hon grät så hejdlöst mycket och sa att jag inte fick dö i från henne......Men jag lyckades ganska snart lugna henne och säga att jag levde i fullan grad, och att jag bara hade varit med om en hjärtrusning...
Mina föräldrar kom oxå och hälsade på mig när jag låg på IVA.... mamma hade med sig en skyddsängel till mig som hon hade handlat på hantverksgården...(gå gärna in och kolla på deras hemsida www.hantverksgarden.com Eva Ahlström gör en massa fina saker där som det är värt att titta lite på!!!)
Den här skyddsängeln betyder oxå väldigt mycket för mig!!!!!!!!
Jag blev kvar tre dagar på IVA sen var det åter dax att åka till baka till avd 12.
Puss jag Älskar er mina skyddsänglar!!!!!
Sol ,sol strålande sol.....
Men det märkte inte jag så mycket av! Innanför väggarna på vrinnevisjukhuset sken inte solen direkt!!
Men det var väldigt varmt innanför väggarna på sjukhuset. Min mamma kom med en fläkt som jag kunde ha bredvid min säng som blåste lite sval luft på mig.
Jag är så glad för att mina nära kom och hälsade på mig så ofta som de gjorde, det är ju en liten bit att åka mellan Mjölby och Norrköping.
Sommarlovet hade nu börjat för barnen. Jag var så ledsen för att jag inte kunde vara med på johans skolavslutning!
Men mina underbara föräldrar följde med och tittade på honom tillsammans med Anders och Philip.
Jag kommer ihåg att jag och en undersköterska på sjukhuset satt och grät ihop på min säng, hon kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag var så ledsen över att jag inte kunde vara med på Johans skolavslutning, hon tyckte det var så otroligt synd om mig som skulle behöva bli kvar så länge på sjukhuset.
Det hände inte så mycket under de första veckorna på Juni månad, jag hade fått ett eget rum så jag slapp att ligga på en 4 sal nu.
Johan kom och sov över hos mig en natt. Vi hade det så mysigt!! De rullade in en säng till honom på mitt rum.
Det var så skönt att ha honom hos mig. han tyckte nog att det var lite spännande att få sova på sjukhus oxå....
Jag gjorde några datortomografiröntgar för att se hur det läkte i magen på mig. (Det var en stor abscess jag hade, det är som en fistel som grenar ut sig åt olika håll, de förklarade för mig att det såg ut som en bläckfisk.)
Innan man gör en sådan röntgen så måste man dricka en liter kontrastvätska under en timmes period, fyy så äckligt det var, och så hade de smaksatt det med lakrits oxå. Blä!!
Den läkte inte så fort, de bytte antibiotica ett flertal gånger då jag inte blev bättre.
Febern gav inte med sig, den pendlade ständigt mellan 38 och 39 grader.
Min mamma och mina systrar kom med nya sommarkläder till mig! Jag hade gått ner ca 30 kg nu så mina gamla sommarkläder var på tok förstora nu.
MIDSOMMAR...
Jag började inse att jag även skulle bli tvungen att få vara på sjukhuset på midsommaraftonen.
Men de underbara sköterskorna ordnade det så att min familj fick komma till mig och sova över på sjukhuset! Vi hade en 4 sal för oss själva!
Philip tyckte det var så kul med sjukhussängen som man kunde hissa upp och ner och så kunde han höja upp huvudänden när han låg och kollade på tv.
På midsommarafton åkte vi till ett midsommarfirande.
Jag tyckte att barnen skulle få en "riktig" midsommar med midsommarstång och små grodorna!
Jag fixade det, men jag var helt slut när vi kom tillbaka!
Puss på er alla hjärtevänner
Alla hjärtans dag....
Alla som känner sig träffade får bamsekramar från mig!!!
Karrékotlett med baylis.....
Läkarna sa att de skulle göra en nu punktion så de fick gå in med en ny slang, nu var det ju inte så svullet längre när varet hade fått rinna ut ett tag, så nu skulle det gå att sätta in en ny slang!
Jag fick panik!! Jag kom ihåg hur smärtsamt det hade varit förra gången! Jag sa att jag vägrar!!! Om de skulle göra det så fick de allt söva mig innan!!!!
De sa att de sövde inte för att göra en punktion..men jag blev lovad att få mycket mer lokalbedövning den här gången, så jag skulle inget känna!!
Jag gick med på det, för jag förstod ju att de måste ju in med en slang för att varet skulle kunna komma ut.
Så var det dax att göra punktionen igen, jag var spänd som en fiolsträng i hela kroppen, jag var livrädd för att det skulle göra lika ont igen!!
Bara att sätta lokalbedövningen gör jätteont, de ska ju in med en 10 cm lång nål då oxå, fast lite tunnare.
Första sticket med den grova nålen kom fel...(lokalbedövningen hjälpte inte nu heller) Det gjorde så förbaskat ont så jag låg och sparkde med benen när han stack mig....han sa att han skulle göra ett nytt försök...jag hade kunnat strypa läkaren då....
De gav mig lite lugnande och en stor dos Ketogan innan han stack in nålen igen!! Det är ett under att han lyckades komma rätt den här gången...så som jag låg och grät och skakade i hela kroppen.
Även att de nu hade fått in en slang i abscessen så kom inte varet ut som det skulle....sidan började svullna igen,
så nu bestämde de sig för att söva ner mig och göra ett stort hål på sidan så varet snabbt kunde rinna ut.
När jag låg på operationen så vaknade jag till under själva operationen, det var ju inte ett så stort ingrepp så jag var inte så hårt sövd, det var inget trevligt, jag hade en tub nerstoppad i halsen som hjälpte till med andningen, fyy vilken panik jag fick när jag märkte att jag inte kunde andas själv... men de lyckades få mig att somna om ganska omgående..men några läskiga sekunder var det....
När jag vaknade upp på uppvaket efter operationen så minns jag att jag var väldigt ledsen, jag hade jätteont!! jag fick lite Ketogan....tur att det finns morfin!!!!
Nu hade jag ett ganska stort hål i sidan med en stomipåes fasstklistrad runt om, det såg inget trevligt ut!!
Lena brukade säga att det såg ut som en karrékotlet som det rann baylis ur...urk....
Trodde aldrig att jag skulle kunna dricka baylis igen...varet såg verkligen ut som baylis.....
Men det är inga svårigheter att dricka baylis nu...mums vad gott det är...:)
Sov gott alla vardagshjältar!!!
Ulltussar
Så nu måste jag bara få visa de "små" ulltussarna Nippo och Nelly.
Den här bilden är tagen 27 maj-06. Jag är hemma på permission från sjukhuset hos mina föräldrar.
Det var mors dag på söndagen den 28 maj, så jag hade fått åka hem över helgen så jag kunde få fira min mamma.
Även mina barn var glada över att ha mig hemma när det var mors dag.
Nippo (hunden till vänster)som i vanliga fall är en väldigt busig hund, som gärna flyger upp och ska sätta sig i knät på oss när man sitter i soffan,han var såå försiktig när han kom fram till mig, det var som han kände på sig att han skulle vara försiktig med mig nu, han satt bredvid mig vid soffan och lade sitt lilla huvud intill mitt och bara tittade på mig.
De här två små ulltussarna kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan!!
Puss på er Nippo och Nelly
Basketboll....
Det var JOBBIGT!!
Inte bara för mig utan för hela familjen!
Barnen led över att se mig så sjuk! Anders hade det fruktansvärt jobbigt!! Han var själv sjuk under den här perioden, han hade problem med tarmarna, så även han åkte skyttetrafik mellan mjölby och LiM. Och när han inte var på sjukhuset så slet han med allt hemma! Det var ju inte meningen att han skulle gå ner i vikt, men han tappade 20 kg under den här perioden!!
Jag hade nu börjat se resultat på vågen...nice..
Nu hade det gått ca 3-4 veckor efter att jag hade opererat mig, jag hade nu gått ner 15 kg.
Jag kämpade på hemma...men jag kan inte påstå att jag kände någon förbättring, snarare tvärtom!
Jag stretade på några veckor,låg mestadels i sängen....jag minns inte mycket från den här perioden!
April månad gick, det började bli vår ute, krokusen blommade i kökslandet, men jag kunde inte njuta av det, jag orkade inte!
I början av Maj började jag försämras ännu mer.
Jag hade en ständig värk i vänster sida av magen, men jag inbillade mig att det berodde på att jag låg så mycket.
Den 7:e Maj fick Anders åter åka in till akuten i Norrköping med mig, vi åkte till syrran för att låna deras bil (våran var på lack) Jag vet att Lena sa till mig att hon blev rädd när hon såg mig! Hon har berättat efteråt att jag var grå i ansiktet med mörkbruna ringar runt ögonen. Nu mådde jag verkligen superdåligt jag orkade inte hålla mig uppe i sittande läge nu.
När vi kom fram till akuten så var det överfullt med folk som väntade på att få vård, ett minne jag har är att det kom inspringandes en mamma med en flicka i famnen, flickan hade blivit hundbiten i ansiktet! Fy så otäckt!!
Vi fick sitta länge och vänta på att det skulle bli vår tur, jag hängde på Anders, jag höll på att svimma så personalen var tvungna att hämta en bår som jag fick ligga och vänta på tills det blev våran tur. efter 2 timmars väntan blev det äntligen vår tur!
Det togs åter en massa prover på mig, mitt CRP låg nu på 490!! (ska ju ligga under 10).
Jag blev inlagd på avd 12 igen, vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar till den 13 juli!
Jag fick göra en ny datortomografiröntgen. Det var då de upptäckte det!!! jag hade en stor varböld i magen!!(en abscess). Inte undra på att jag hade värk i vänster sida. Nu hade det gått 7 veckor efter det jag hade opererats, så lång tid skulle det ta innan de kom på varför jag var så dålig!!
Nu började det hända saker, jag blev insatt på en sorts antibiotica som de antog skulle ta bort abscessen.
Jag fick göra en punktion, de gick in med en drenageslang i bölden för att tömma den på var.Den upplevelsen glämmer jag aldrig! det var det smärtsammaste jag någonsin varit med om!! De körde ner en tjock nål 10-15 cm rätt in i magen, jag hade fått lokalbedövning, men den kände jag inte något av!!
Efter att de fått in slangen i bölden så började det välla ut var!! det kom ca 3 dl på en gång sa de.
Morgonen efter punktionen så hände det en liten sak som inte var så bra...
Jag låg i min säng, med påsen (som varet rann ut i) fastsittandes i grinden på sängen.
Jag hade en liten urgullig gumma på 80+ till sängkamrat, jag låg på en 4 sal nu.
Den här lilla gumman ramlade omkull när hon var uppe och gick och höll på att slå huvudet i ett handfat...fy...och vad gör jag då...jo jag flyger upp ur sängen för att hjälpa den lilla gumman (vet inte var jag fick krafterna ifrån) och naturligtvis slits drenaget ut ur sidan...helvetes jävla skit!!!!!!
Jag frågade läkarna om de inte skulle sätta in en ny slang?
Men de sa, det hade ju runnit ut så mkt nu,ca 6 dl så de trodde inte det behövdes!
Bra! Man tror ju på att läkarna vet vad de gör!
Jag fick redan samma kväll väldigt ont i sidan, huden blev röd och svullen!
Jag sa detta till läkarna men de sa att det berodde nog på att det hade blivigt ett "blåmärke" där inne när slangen slets ut...ja så kunde det ju vara tänkte man då.
Två dagar denare såg det ut som jag hade en halv basketboll på sidan så svullet var det!!
Och när jag satt och åt min frukost så sprack huden på sidan och varet välde ut!!
Då var det försent att sätta in en ny slang för området var så svullet och infekterat.
Så de satte dit en stomipåse där varet kunde rinna ut i.
Det här var en väldigt tuff period för psyket. jag låg och grät mig igenom dagarna..jag fick prata med en kurator..jag vet att jag var så ledsen över att jag missade all blomsterprakt som det är i trädgården varje år på våren, alla påskliljor, tulpaner, allt var överblommat och nervissnat när jag väl kom hem.
Jag svarade inte som jag skulle på medicinerna jag fick, jag hade alltid hög feber.
Jag kämpade med ett ständigt illamående...jag hulkade flera gånger varje dag, jag avskydde att äta!! Vikten rasade...för fort...jag höll på att bli undernärd....när jag mådde som sämst gick jag ner 8 kg på en vecka!
Jag var totalt sönderstucken efter alla blodprov de tog på mig, underdelan av armarna var svarta av blåmärken efter alla nålstick, de stack mig i fötterna när det inte fanns något kvar att sticka på i armarna, mina blodkärl var så trasiga sa de efter allt stickande, de tom stack mig i ljumskarna vid några tillfällen då det inte funkade någon annanstans.
Tillslut fick de sätta en CVK (central venkateter) en kateter de sticker in i sidan av halsen som går ner till hjärtat. Där kunde de nu ta alla blodprov, och även ge mig allt dropp den vägen. Så nu fick mina stackars sönderstuckna armar vila.
Men det skulle fortfarande ta sin lilla tid, innan de märkte av någon förbättring.......
Sov gott mina skyddsänglar......puss....
Lyckligt lottad....
Här är min älskade mamma....på det ljuva 60 talet.....
Lena o jag framför spegeln på ett hotell i stockholm....vi hade tagit med oss våra stora pojkar Johan och Emil för att se på musical...mycket trevligt....
Och så min älskade lillasyster Linda.....En människa med större hjärta än vad hon har , det får man leta länge efter....Puss på dig!!
Mina goa föräldrar.... Ni är bäst!!!!!!!
Och så Peter, min älskade storebror!! Hur skulle jag klara mig utan dig!!Puss på er mina Skyddsänglar.......
Fyy såå jobbigt.......
Jag orkade absolut ingenting!!
Jag låg i stort sett i sängen hela dagarna. Och det gav ju sina konsikvenser..hela kroppen värkte!!
Jag hade så ont i magen, inte bara i själva operations såret , (jag har ett fint ärr på 30 stygn som går från naveln upp till bröstkorgen) det värkte i hela överkroppen , ryggen värkte nog för att jag låg så mycket!!
Det var med näppe jag orkade gå ut till brevlådan (jag var ju tvungen att få lite frisk luft!!)
Anders fick verkligen ta allt ansvar hemma...han visste att han levde under den här tiden!! (Du vet att du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta!)
Som tur var så hade min älskade mamma stått och kokat soppor i mängder till mig tills jag skulle komma hem från sjukhuset, så nu var frysen proppfull av fisksoppa, kassler o brockollisoppa, kycklingspoppa mm som hon sedan hade passerat med en stavmixer!!!...mmmm det var riktigt mumsigt till en början....men sen kunde jag spy på dessa soppor..(förlåt mamma)..ler..dom där sopporna har vi skrattat många gånger åt mamma och jag.....puss på dig!!
Men det var ju så att jag fick ju bara äta soppa nu ,och skulle så göra i 4 veckor!!!!
Men jag fick ju dricka vad jag ville bara det inte var några bitar i det.. Min underbara storasyster Lena åkte till Citty Gross och införskaffade mig en fruktjouspress.....stackars lilla Lena som själv var nyopererad...hon hade en vecka innan mig operarat bort en 1,5 kilo stor chokladcysta i magen....men inte hindrade det henne att fara till citygross för att se till att jag fick mig en jouspress.....hon var precis kallsvettig när hon kom hem till mig och med en rasande fart började pressa jous i köket....men gott var det...skål på dig syrran!!! I LOVE U!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Även att jag nu var sängliggandes så stod ju inte livet stilla!!
Vardagen fortsätter, och med den alla måsten!
Det ska städas, tvättas, läsas läxor,handlas....en dag fick jag för mig att jag skulle följa med Anders till supermarket och handla lite....(höll ju på att bli tokig av att bara ligga hemma....jag skulle ju bli frisk, må bra, börja gå ner i vikt nu ju!!!!kunde ju inte bara ligga och tycka synd om sig själv)
Jag kände mig lite piggare den här dagen som jag följde med och handlade...jag tog mig in i affären..hade en varuvagn jag kunde luta mig lite på...jag orkade vara inne i affären i ca 5 minuter!!..kallsvetten rann om mig,det flimrade för ögonen, Anders sa att jag var vit som ett lakan i ansiktet! det var bara för han att leda mig ut i bilen igen..där satt jag och grät under tiden han handlade färdigt...jag kände mig så förtvivlad över att jag inte orkade att hjälpa till med de vardagliga sysslorna..Anders slet verkligen som ett djur med allt!
Jag kände att jag blev sämre och sämre för varje dag som gick. Jag ringde och pratade med dem på avd 12, de tröstade mig och sa att det ÄR jobbigt att vara opererad....men det är bara att komma igen...mmmm det var ju lättare sagt än gjort!!!
Jag klarade av att vara hemma ca 1 vecka; sen fick Anders köra in mig till Akuten på Vrinnevisjukhuset. När jag kom in och de fick ta lite blodprover på mig så visade det sig att de var i katastrofalt skick! Mitt CRP låg på 380!
Jag blev inlagd på avd 12 igen!
De gjorde återigen en datortomografiröntgen på mig, men de kunde fortfarandes inte se något som såg konstigt ut inne i magen!
Så de satte in en annan sorts antibiotica mot lunginflammationen!!
Jag fick ligga kvar 2 nätter sen blev jag hemskickad igen! I hopp om att den nya antibiotican nu skulle göra susen och jag skulle snabbt börja må bättre igen!!
Tänk så fel de hade igen......
Forts följer...
Kramiz till alla mina skyddsänglar.....ni vet vilka ni är!!!
SOPPA......
Var det verkligen värt det??? Den smärta jag hade!!!Hade jag gjort rätt som gjorde operationen?!!
Men nu med facit i hand så kan jag säga att det var värt all pina och smärta som jag upplevde tiden efter operationen.
För utan den hade jag inte lyckats gå ner runt 60 kilo som jag nu har gjort.
Jag låg kvar ca 7 dagar på sal 40 på avd 12.
De dagarna kan jag sammanfatta med några ord:
Tårar
Smärta
Ångest
Blodprov
Soppa
Ketogan :)
Mitt CRP var fortfarande skyhög, det pendlade mellan 200-400 (ska ju ligga under 10)
En klämmkäck sjukgymnast kom och ville se mig gå fram och tillbaka i korridoren!!...jag som knappt orkade gå mellan sängen och toaletten!! Men jo då, han hade med sig en "lära gå vagn" för vuxna människor, ut i korridoren kom vi allt, jag orkade gå ca 4 meter sen svartnade det för ögonen, efter det var han inte lika klämmkäck längre...Men det var ju så att de hade en "mall" de följde, med olika moment som skulle göras efter operationen, som tex; man skulle stå upp bredvid sängen samma kväll efter operationen, dagen efter skulle man gå fram o till baka i korridoren och dag tre skulle man gå i trappor!!
Men nu var det ju så, vilket ingen visste än, att jag hade börjat bilda en stor varböld i magen, antagligen hade det läckt ut magsaft från magsäcken ut i buken. Det var det som orsakade mitt höga CRP, jag hade alltså inte bara lunginflammation som läkarna trodde utan jag hade en tickande bomb i magen oxå....men det skulle ta flera veckor innan läkarna uppmärksammade detta.
Jag hade så ont i hela överdelen av kroppen så jag klarade inte av att ligga i sängen, det gjorde för ont i både ryggen och magen, så jag satt i en fotölj om nätterna, mycket sömn blev det inte, bara de stunderna då ketoganet gjorde sin verkan.
Och så var det ju det här med att börja äta igen.. SOPPA.!!!!!
Det var soppa till frukost, soppa till lunch, soppa till middag, och så var det några mellanmål som oxå bestod av soppa!!!! Oh vad jag var trött på dessa soppor!!!!
Varje måltid bestod av 1-1,5 dl soppa som skulle ta minst 20 minuter att äta upp.
Och det var riktiga mumsiga soppor oxå....vad sägs om kalvsoppa,oxsoppa,sparrissoppa, urk!!!! Idag har jag väldigt svårt för att äta soppor.
Men så fanns det ju glädjestunder oxå...När mina nära och kära kom och hälsade på mig..
Vi hade bestämt innan att de skulle dela upp det så att det blev något besök varje dag, det var ju meningen att jag bara skulle ligga kvar 5-7 dagar, det var ju jättelång tid tyckte jag, så jag hade sett till att jag skulle få något besök varje dag för att tiden skulle gå fortare.
Första besöket jag fick var det jag hade på intensiven- Helena Min bästa kompis, men tyvärr minns jag inte så mycket från det besöket, men du ska veta att det var guld värt att du kom!!
Och så var det Min familj, Anders och mina två underbara barn...Johan och Philip..Puss på er mina små änglar, ni var så duktiga under tiden mamma låg på sjukhuset....Philip som var 5 år då tyckte att hans mamma såg ut som ett spöke, vit i ansiktet med bruna ringar runt ögonen....Men du var en modig kille och sa att mamma snart skulle bli frisk och komma hem igen.
Och så var det mina älskade föräldrar och mina underbara systrar Lena och Linda! Vad vore väl livet utan er!!
Och så sisst men inte minst min älskade storebror Peter!! Det är få förunnat att ha en så bra kontakt med sina syskon som jag har. Det ska vi se till att det varar för evigt!!
Efter sju dagar på sjukhuset så tyckte läkarna att det var dags för mig att åka hem.
De trodde ju fortfarande att det bara var en lunginflammation jag drogs med, och så naturligtvis nedsattheten efter operationen, jag kunde vara uppe på benen kortare stunder, och sitta i en fotölj och "vila" om dagarna kunde jag ju lika gärna göra hemma tyckte de, och de trodde att bara jag kom hem och fick lite possitiv energi från mina nära och kära så skulle jag snart vara på G igen.
Jag fick med mig en hel hög med recept på en hel hoper med läkemedel, det var vitaminer, 6 olika sorter, smärtstillande ,morfintabletter och så antibiotica mot lunginflammationen.
Det var skönt att komma hem!!
Men det var såå svårt att komma in i vardagen igen,,jag hade ju ingen ork!!!
forts följer....
God natt....puss puss alla underbara vänner
SMÄRTA!!!!!!
När jag vaknade upppå Intensiven förstod jag ganska snart att det var något som inte var bra..
Det kom en massa olika läkare och tittade på mig, det togs en massa prover,
Jag minns inte mycket från första dagen. det jag minns mest var att jag hade fruktansvärt ONT!!!!
Jag trodde jag skulle gå av på mitten! Min mage! Vad hade jag gjort!!!
Jag kommer ihåg att jag tiggde efter Ketogan (morfin). Men oftast hade jag redan fått högsta dosen de kunde ge mig. Så jag fick vänta några timmar innan de kunde ge mig mer. Ketoganet blev en kär vän till mig, när det väl fungerade och gav smärtlindring så var det helt fantastiskt, jag blev hög på det, man försvann borrt i en lummig värld utan smärta...
Läkarna sa till mig att det var något som antagligen hade gått fel på operationen, dom pratade om en eventuell omoperation!! jag gjorde mängder av undersökningar och skicktröntgen gjordes, de hittade vätska i mina lungor, det kunde hända att man får vätska i lungorna när man opereras sa de, jag fick antibiotika insatt, läkarna var nöjda för de trodde nu att jag mådde så dåligt på grund av att jag hade fått en lunginflammation, de hade varit oroliga för att det hade blivigt ett leckage i magen. Mitt CRP (innfektionsvärde i kroppen, ska normalt ligga under 10) det låg på 340.
Jag fick ligga kvar ett extradygn på Intensiven pga av att jag mådde så pass mycket sämre an vad de andra patienterna gjorde som oxå hade gjort en GBP operation.
Min kära vän Helena kom och hälsade på mig när jag låg på intensiven, jag minns inte så mycket av det men jag kommer ihåg att jag fick en söt liten nalle av henne. Jag var ju ständigt hög på ketogan nu....
Jag blev flyttat till Kirurgavdelningen mag o tarm avd 12, Jag fick ett eget rum,det var jätteskönt,
Jag vill passa på att tacka alla UNDERBARA människor som finns och jobbar på avd 12. Ni är rätt människor på rätt ställe!! Tack för att ni hjälpte och stöttade mig under min sjukhustid!!!!
Forts följer....
Kram till alla snälla varelser...
Operationsdags.....
Det hade inte blivit så mycket sömn första natten på sjukhuset.
Det var fullt på alla salar på avdelningen, och eftersom jag inte var opererad än och inte behövde någon vård så hade jag fått en säng inne på ett kontor, en dator stod o surrade hela natten, sjuksköterskorna sprang i korridoren utanför, det var många ljud som jag inte var van vid. och så hade jag en pirrande kännsla i kroppen, ett pirr av rädsla och stor förväntan.
Kl 8.00 var det dax, jag blev inrullad på operationssalen.
Det var en lättsam stämning mellan sjuksköterskor,undersköterskor,narkosläkare, läkare,,ja det var hur mycket folk som helst inne på operationen, men alla fyller säkert någon viktig funktion.
Jag hade fått lite lugnande innan så jag var lite lullig, narkosläkaren jag träffat dagen innan var ännu snyggare nu..:)..Jag kände mig som Jesus på korset där jag låg, man blir fast spänd på operationsbordet, för när man gör em GB operation så får patienten stå upp imellanåt under själva operationen (vet ej varför), så därför var jag ordentligt fastspänd så de skulle kunna ställa upp operationsbordet i ståendes ställning utan att jag ramlade av.
Så var det dax att sövas, jag fick något äckligt att dricka, något som skulle hålla koll på magsyran i magen....
Så fick jag plötsligt en tanke...Hjälp!!...tänk om de börjar operera mig innan jag somnar (knasig tanke men är man livrädd så är man) så jag spärrade upp ögonen o började räkna skruvar i taket (många skruvar var det) tänkte att de börjar ju inte när de ser att jag har ögonen öppna....då kom nästa tanke....tänk om jag somnar med ögonen vidöppna!!....då slutade jag räkna skruvar och stängde ögonen....Sen vet jag inget förräns jag vaknade på Intensiven 8 timmar senare.
Från början......
Den 22 mars 2006 var det dags!
Dagen med stort D! Dags för inskrivning på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Dagen innan operationen skulle äga rum.
Jag var så nervös så jag skulle kunna krypa ur mitt eget skinn!
Kl 10 på morgonen skule jag vara där, det skulle tas blodprover, så de skulle ha koll på min blod grupp osv ifall något skulle gå galet och jag behövde ta imot blod.
Jag har alltid varit svårstucken,, det var ju mycket nålen skulle igenom innan den nådde blodådern, den stackars sjuksköterskan tyckte så synd om mig, hon fick sticka om och om igen utan resultat, det kom inget blod!
Ja ja sa hon jag får ta till reserv planen..det gör lite ondare men det är mycket lättare och jag kommer att få några droppar blod av dig...lite ondare tänkte jag...det gjorde redan ont så jag kunde ha slagit till någon!!
Jag tänker ta det ur baksidan av handleden på dig,,slappna bara av så kommer det gå så bra så....ja just det,,slappna av var det ja...jag kan säga det att ta ett blodprov i handleden gör sååå innihelsike ONT!!
Men hon hade rätt...det kom blod,,hon såg jätte nöjd ut efterv att ha tömt mig på 4 rör blod!!
Efter blodprovs tortyren var det dags att gå o träffa narkosläkaren...det gick lite lättare o det glorde inte ett dugg ont...det var en skitsnygg kille...så jag såg riktigt fram imot att få sövas dagen efter då jag viste att han skulle få mig till att somna...ha ha.
Senare på kvällen var det dags att sätta kateter...inte kul,, men nödvändigt! operationen tar ca 2-4 timmar och så är man inte så på allerten efter operationen så man studsar upp på toaletten om man blir kissnödig,,,så det var bara att gilla läget och låta dom sätta dit den.
Nu var det dags att försöka sova..imorgon bitti var det dags!!! Fyy vad nervös jag var..Jag ringde några telefonsamtal till min familj, och mina anhöriga...
Mycket sömn den natten blev det inte...
fortsättning följer.....
puss
Glädje......
Då känner jag bara, vilken glädje för henne, att få den hjälpen som så många skulle behöva få!!
För det är inte lätt att gå ner i vikt, när inte motivationen eller orken finns där!! Jag vet!
Jag själv har sedan tonåren kämpat med min övervikt. Ibland har motivationen funnits där, man har lyckats gå ner några kilo,,men så försvinner den förbaskade motivationen och vipps så har man gått upp alla kilo igen,som man har kämpat så för att gå ner, och naturligt vis så har man ju lyckats se till att det även blev några extra kilo oxå...Suck!!
Men så nu igår när jag fick höra att den här tjejen skulle få chansen att göra en Gastric Bypass, så känner jag bara vilken glädje för henne!!!
Jag kan känna den den skräckblandade lycka hon antagligen känner nu..hon vet att snart börjar hennes viktnedgång...men det är ingen liten operation han har framför sig ....Jag vet!
Men en sak är säker...det är en bra bantningsmetod! Man går ner i vikt, jag kan tom säga att man RASAR i vikt!
För min del är det snart nu 2 år sedan jag gjorde min operation,och det har varit en resa som jag aldrig kommer att glömma! Det höll på att gå åt helvete! Det var något som gick fel under operationen,,Läkarna är inte riktigt säkra på vad det var. Men en sak som är säker är att jag blev sjuk som bara den! Sjukhusvistelsen som var beräknad mellan 5-7 dagar, varade från 23 mars till 13 juli!
Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min resa här,,dels för att jag får många frågor om det,, men framförallt för att jag känner att det är dags att jag får skriva av mig lite!
Till alla mina nära o kära...Tack för att ni finns jag hade aldrig klarat det utan er!!!
Puss
Ny på bloggen......
Ibland är det skönt att få skriva av sig lite...jag vet inte om det här är ett sätt som passar mig.
Men det är ju helt klart värt ett försök....
