mallafralla

Efter att jag åter kommit hem från sjukhuset, så ansträngde jag mig verkligen för att komma in i vardagen igen.
Det var JOBBIGT!!
Inte bara för mig utan för hela familjen!
Barnen led över att se mig så sjuk! Anders hade det fruktansvärt jobbigt!! Han var själv sjuk under den här perioden, han hade problem med tarmarna, så även han åkte skyttetrafik mellan mjölby och LiM. Och när han inte var på sjukhuset så slet han med allt hemma! Det var ju inte meningen att han skulle gå ner i vikt, men han tappade 20 kg under den här perioden!!

Jag hade nu börjat se resultat på vågen...nice..
Nu hade det gått ca 3-4  veckor efter att jag hade opererat mig, jag hade nu gått ner 15 kg.

Jag kämpade på hemma...men jag kan inte påstå att jag kände någon förbättring, snarare tvärtom!
Jag stretade på några veckor,låg mestadels i sängen....jag minns inte mycket från den här perioden!
April månad gick, det började bli vår ute, krokusen blommade i kökslandet, men jag kunde inte njuta av det, jag orkade inte!
I början av Maj började jag försämras ännu mer.
Jag hade en ständig värk i vänster sida av magen, men jag inbillade mig att det berodde på att jag låg så mycket.

Den 7:e Maj fick Anders åter åka in till akuten i Norrköping med mig, vi åkte till syrran för att låna deras bil (våran var på lack) Jag vet att Lena sa till mig att hon blev rädd när hon såg mig! Hon har berättat efteråt att jag var grå i ansiktet med mörkbruna ringar runt ögonen. Nu mådde jag verkligen superdåligt jag orkade inte hålla mig uppe i sittande läge nu.

När vi kom fram till akuten så var det överfullt med folk som väntade på att få vård, ett minne jag har är att det kom inspringandes en mamma med en flicka i famnen, flickan hade blivit hundbiten i ansiktet! Fy så otäckt!!
Vi fick sitta länge och vänta på att det skulle bli vår tur, jag hängde på Anders, jag höll på att svimma så personalen var tvungna att hämta en bår som jag fick ligga och vänta på tills det blev våran tur. efter 2 timmars väntan blev det äntligen vår tur!

Det togs åter en massa prover på mig, mitt CRP låg nu på 490!! (ska ju ligga under 10).
Jag blev inlagd på avd 12 igen, vad jag inte visste då var att jag skulle bli kvar till den 13 juli!

Jag fick göra en ny datortomografiröntgen. Det var då de upptäckte det!!! jag hade en stor varböld i magen!!(en abscess). Inte undra på att jag hade värk i vänster sida. Nu hade det gått 7 veckor efter det jag hade opererats, så lång tid skulle det ta innan de kom på varför jag var så dålig!!

Nu började det hända saker, jag blev insatt på en sorts antibiotica som de antog skulle ta bort abscessen.
Jag fick göra en punktion, de gick in med en drenageslang i bölden för att tömma den på var.Den upplevelsen glämmer jag aldrig! det var det smärtsammaste jag någonsin varit med om!! De körde ner en tjock nål 10-15 cm rätt in i magen, jag hade fått lokalbedövning, men den kände jag inte något av!!
Efter att de fått in slangen i bölden så började det välla ut var!! det kom ca 3 dl på en gång sa de.

Morgonen efter punktionen så hände det en liten sak som inte var så bra...
Jag låg i min säng, med påsen (som varet rann ut i) fastsittandes i grinden på sängen.
Jag hade en liten urgullig gumma på 80+ till sängkamrat, jag låg på en 4 sal nu.
Den här lilla gumman ramlade omkull när hon var uppe och gick och höll på att slå huvudet i ett handfat...fy...och vad gör jag då...jo jag flyger upp ur sängen för att hjälpa den lilla gumman (vet inte var jag fick krafterna ifrån) och naturligtvis slits drenaget ut ur sidan...helvetes jävla skit!!!!!!

Jag frågade läkarna om de inte skulle sätta in en ny slang?
Men de sa, det hade ju runnit ut så mkt nu,ca 6 dl så de trodde inte det behövdes!
Bra! Man tror ju på att läkarna vet vad de gör!

Jag fick redan samma kväll väldigt ont i sidan, huden blev röd och svullen!
Jag sa detta till läkarna men de sa att det berodde nog på att det hade blivigt ett "blåmärke" där inne när slangen slets ut...ja så kunde det ju vara tänkte man då.

Två dagar denare såg det ut som jag hade en halv basketboll på sidan så svullet var det!!
Och när jag satt och åt min frukost så sprack huden på sidan och varet välde ut!!

Då var det försent att sätta in en ny slang för området var så svullet och infekterat.
Så de satte dit en stomipåse där varet kunde rinna ut i.

Det här var en väldigt tuff period för psyket. jag låg och grät mig igenom dagarna..jag fick prata med en kurator..jag vet att jag var så ledsen över att jag missade all blomsterprakt som det är i trädgården varje år på våren, alla påskliljor, tulpaner, allt var överblommat och nervissnat när jag väl kom hem.

Jag svarade inte som jag skulle på medicinerna jag fick, jag hade alltid hög feber.
Jag kämpade med ett ständigt illamående...jag hulkade flera gånger varje dag, jag avskydde att äta!! Vikten rasade...för fort...jag höll på att bli undernärd....när jag mådde som sämst gick jag ner 8 kg på en vecka!
Jag var totalt sönderstucken efter alla blodprov de tog på mig, underdelan av armarna var svarta av blåmärken efter alla nålstick, de stack mig i fötterna när det inte fanns något kvar att sticka på i armarna, mina blodkärl var så trasiga sa de efter allt stickande,  de tom stack mig i ljumskarna vid några tillfällen då det inte funkade någon annanstans.

Tillslut  fick de sätta en CVK (central venkateter) en kateter de sticker in i sidan av halsen som går ner till hjärtat. Där kunde de nu ta alla blodprov, och även ge mig allt dropp den vägen. Så nu fick mina stackars sönderstuckna armar vila.

Men det skulle fortfarande ta sin lilla tid, innan de märkte av någon förbättring.......

Sov gott mina skyddsänglar......puss....